Onsdag 11/4-2012
God kväll!
Under dagens promenad med Zappo till vänster och Boy till höger:)
Losnabakkens Zappo <3
Jag har ju sagt att jag ska starta bloggen igen och ja ska verkligen försöka uppdatera den varje dag. Dels för att jag har massor av känslor som jag måste få ur mej. Jag tänkte börja med min älskling, Zappo.
I Mars månad förra året (2011) kom denna lilla krabat in i mitt liv. Losnabakkens Zappo.
Hur kan man inte smölta när man ser en sådan liten liksom? Jag kan säga som såhär, det var kärlek vid första ögonkastet! Zappo är en väldigt livlig (som dom flesta hundvalpar är), snäll, genomgo hund. Han gör mej till den hundägaren jag är idag. Han fyller min vardag.
Månaderna gick och zappo växte mer och mer, vi började tidigt med att vänja honom vid hundgården, vi började med 10 min åt gången också utökade vi det allt eftersom tiden gick. han var som ett ljus, hundgården var ju hans hem nu, men självklart hade han en aktiv fritid utanför den också. Det jag försöker komma fram till är att Zappo har haft en bra uppväxt med mej och Daniel, han är en lycklig hund :)
Hösten närmade sej. Jag visste att daniel ville ha med Zappo under älgjaktsveckan, ja.. han är ju en älghund så why not? Zappo har visat stort intresse för älg tidigt för sin ålder, och det även under denna stora vecka i Oktober för alla jägare. Inte ens 1 år gammal så sköts den första älgen för Zappo, min "bäbis". det var ju inte tänkt så, han skulle ju bara "få va med", men när han kommer springnas med älg då skjuter man väl?:P
Så kom dagen!
Zappo haltade. Detta var någon vecka efter älgjakten. Ingen tydlig hälta, men jag såg att något var fel. Vi lät det gå ett par dagar, och en morgon när vi kom upp var Zappo trebent. Jag skojjar inte om benet faktiskt släääpade efter honom, vi pratar om vänster bakben.
Vi åkte till veterinären Åsa i Torsby där hon först kände på benet, och sen röntagde hon.
Domen.
Zappos knä sitter inte ihop med knäskålen. Vi måste göra ett beslut, det svåraste beslutet för all djurvänner. jag visste vad Daniels beslut skulle bli, mina tårar bara rann, tankarna snurrade som ett jävla tivoli. Zappo, min bästa vän, min bäbis som JAG och Daniel själva fostrat och lagt ner själen på. Jag visste ju vilket beslut som hade varit enklast och mest smärtfritt för Zappo, men då dök mitt ego upp. Jag låg med Zappo i knät hela den dagen! Tanken på att han kanske inte skulle finnas där mer gjorde ont och jag var så arg, sen kom Daniel hem igen, jag såg på hans blick vad som skulle ske. För första gången den dagen så tänkte jag en hel mening utan att tänka på annat samtidigt: jag tänker inte ge upp. Zappo är inte ens 1 år gammal, han är värd en chans, kosta vad de kosta vill!!
Detta resulterades med massa veterinär besök, att sluta helt med promenader, inget mer spring i skogen som han älskar mest, inget lek, och massa mediciner, i 4 månader, i väntan för operation. Enligt veterinären så är detta någon som har växt fram med tiden, knäskålens form ser inte ut som den ska, det finns alltså ingen plats kvar för själva knät.
Innan operation måste det byggas upp brosklager i Zappos knä, sen ska man gräva ur knäskålen och små benbitar ska flyttas om. Detta med hjälp av mer mediciner :/
In och ut, fram och tillbaka mellan Torsby och veterinären, som hundägare ser man på ens bäste vän när livsglädjen börjar ta slut. Zappo var inte längre den livliga valpen som åt upp mina skor och underkläder. Inte så konstigt när han inte ens får röra på sej och vi måste säga till honom så fort han gör de. Då började jag undra om vi verkligen tagit rätt beslut.
Operationen kom.
I Februari månad 2012 var det äntligen dags för Zappos operation. Klockan 7 på morgon åkte vi mot Karlstad där en veterinär vid namn Jörgen skulle operera Zappo. Jag var så nervös, hela vägen dit satt jag bara och tänkte: tänk om..
Väl framme så blev vi med en assistent in på ett rum, där fick vi säga hej då till Zappo och bara invänta att det va dags att få honom tillbaka. Satan va ont det gjorde när hon tog min bäbis med sej. "Tänk om".. kom upp igen.
En held dag gick.. kl 19 var det dags att hämta honom. Lika nervös än, jag satt på en stol i ett väntrum och darrade, och tänkte "tänk om..." , såklart det värsta.
Någonstans i den där byggnaden hör jag ett ljud, jag hörde ju såklart med en gång att det var min Zappo, tårarna kom, men det var inga glädjetårar, det var hjärtskärande, ungefär som att få en kniv rakt in i hjärtat. Dörren öppnades och ut kommer en groggy, ledsen, sårad Zappo med en stor smärta. Vi såg hur glad han blev när han såg oss, men han orkade inte resa öronen, jag satte mej på knä, och han la sej ner med sitt huvud i mitt knä ocg gråt. Jag lovar, hundar kan gråta! Daniel fick sköta "eftersnacket", jag pallade inte, jag skulle aldrig lämna Zappo igen!! Samtidigt som ja tänkte vad har vi gjort ? Vi såg och kände hur ont han hade, hur kunde jag göra så mot honom?!?!?!
Det blev en lång, gråtande resa hem, men väl hemma blev Zappo mkt lugnare, mer tyst, mer trygg!
Jag som breve honom på en madrass i vardagsrummet den natten. När vi vaknade på morgonen dagen efter operationen, kunde jag inte tro mina ögon!
Det var som att dra tillbaka tiden ca 6 månader, i hallen står en livlig, glad, leksugen hund med kopplet brevid sej! Livsglädjen var tillbaka!! Jag var så glad. Men tyvärr så kunde jag ju inte göra hans önskningar uppfyllda, men att se hans glädje var underbart!
Efter operationen.
Det har varit både med och motgångar. Allt gick framåt efter operationen och Zappo fick bara gå utanför dörren och göra sina behov. Men två veckor efter så halkade han, och han var trebent igen. Jag ville bara gå under jorden, jag ville inte synas, allt kändes så omöjligt. Detta var dagen innan vi skulle på besök hos veterinären i Torsby för att ta stygnen, väl där så kunde hon inte känna hur knät mådde pga att benet var så svullet och tjockt. Vi fick lov att åka hem och avvakta i 4 dagar för att sen komma tillbaka. Svullnaden gick ner betydligt och Zappo stödde mer på benet igen, benet hade alltså inte hoppas ur helt som tur var!
Veckorna har gått med nästan ett veterinärbesök i veckan. Zappo äter fortfarande medicin och han bor fortfarande inne, han får bara gå 10 minuters promenader 3 ggr/dag. han börjar tycka detta är riktigt tråkigt och hans energi börjar gå över styr, men vi får helt enkelt bara försöka förstå honom, han är ju trots allt fortafarande bara en valp.
Träningen ökade med kavaletti i stege och utökade promenader med 5 minuter. Han ska masseras, knät ska böjas på i speciell rörelse och jaa.. det är och har varit riktigt jobbigt.
Nu, idag är jag nöjd med mitt beslut! Vi har gjort allt vi kunnat, och Zappo verkar bli helt återställd.
Hade jag inte gett honom chansen hade jag fortfarande bara kunnat tänka "tänk om.."
Idag har Zappo gjort sin första "lång"promenad på ca 30 minuter på 7 månader. Han orkade hänga med, men lite sleten är han att, han har ju inga muskler i benet än.
Under dagens promenad med Zappo till vänster och Boy till höger:)Med detta inlägg vill jag be om ursäkt till mina vänner, för att jag varit så frånvarande sista halv året. Jag är en djurvän, och mina djur kommer ALLTID i första hand. Jag kan erkänna att jag har mått piss en tid pga många olika saker, och detta med Zappo är en stor del av de. Det har tagit väldigt hårt på mej för att han har varit sjuk.
Till alla djurvänner och djurägare där ute vill jag bara säga att det är okej att göra misstag, det är okej att ta fel beslut. Oavsett hur man väljer så kommer det alltid något gott utav de, det onda som kommer ut av de är en läxa! Ingen kan allt, ingen vet bäst, ingen är perfekt och det finns inga proffs! Man kan bara lära sej mer.
Älska din hund, katt, häst eller vad det nu kan vara, det är allt ett djur vill känna, och att vi gör allt för dom oavsett hur vi gör det! Jag har den sista tiden lärt mej att djuren känner oss mer än vi tror, dom vet precis hur vi mår, om vi är glada eller ledsna, det värsta är att det smittar av sig på dom. Jag har lärt mej en läxa om både det ena och det andra sista tiden.
Nu har mycket känslor kommit ut här och det känns skitbra!
Har du djur? Har du eller har du haft liknade problem som jag har? Vet du hur jag känner eller har du egna erfarenheter av sådana här saker att dela med dej utav?
Kommentera gärna inlägget, eller mejla mej, eller lägg ett inlägg på facebook.
Kom ihåg nu, det är OKEJ att fatta fel beslut, det blir vad man gör det till och det kan bara bli bättre.
Och jag är Stolt över mej själv och min sambo som gav Zappo en andra chans, trots smärtan för oss alla tre!
Alla är värda en andra chans!
Losnabakkens Zappo <3// Lisa-Marie Kohlberg*
Kommentarer
Postat av: Anonym
Usch nu sitter jag och gråter:( så himla starkt Lisa, att du pekar och ställt upp så för honom! Hoppas verkligen allt går bra för er. Hoppas att jag kommer ställa upp så för mina små älsklingar om det händer nåt!
Kram<3
Postat av: Annelie
du valde den tuffa och svåra vägen. inget stärker mer än att våga ta tuffa vägen. var stolt över dig själv. riktiga vänner finns kvar oavsett.
Postat av: Ida
Nu fick ja tårar i ögonen! Fint och bra skrivet, de är så kul att läsa hur mkt dom små liven betyder! :)
Postat av: Monia
Åhhhh lilla Lisa... Så starkt av dig att berätta så här öppet och ärligt om hela resan med lilla Zappo. Jag har ju hört en del på jobbet men med ditt inlägg blev det klarare om hur DU faktiskt har mått. Egentligen.
Och jag fick tårar i ögonen. Snyft. Men det är bra tårar. :-)
Trackback
